Esbo Gård – KAMU Espoon kaupunginmuseo, Esbo Hembygdsförening
Tryggve Gestrin
Landskapet
Långt före det första skriftliga vittnesbördet om socknen hade människans verksamhet lämnat sina spår i naturen. Den gamla urskogen hade glesnat till följd av svedjebruk och boskapsskötsel så att sjöarna visade prov på övergödning redan på 600-talet, och åkrarna hade odlats oavbrutet sedan millennieskiftet år 1000. Då inflyttningen från landskapen i nuvarande mellersta Sverige tog fart i slutet av 1100- och början av 1200-talet började de tidigare friliggande gårdarna samlas i byar.
Då konung Gustav I år 1556 befallde att en kungsgård skulle grundas i socknen valde hans fogde Anders Korp att förlägga den till Mankby och Esboby. De två byarna låg i Esbovikens botten vid Stora Strandvägen som byggts ca 250 år tidigare för att förbinda Åbo med Viborg. Därifrån utgick också den ena grenen av landsvägen till Tavastehus, och vid Kallvik fanns en hamn där större skepp kunde lägga till.
Byarna Mankby och Esboby låg nära inpå varandra och brukade åkrarna på bägge sidor om Esboån (nuvarande Mankån), Esboåkern och Mankåkern. På ömse sidor om Gumböle å fanns ytterligare åkermark som hörde till Myntböle. Här daterade den danske riddaren Otto Pogwisch, slottshövitsman på Raseborg, ett brev i Esbo den 3 mars 1431, vilket är den första gången socknen omnämns i skrift. Dessa åkrar om 60 tunnland, eller omkring 30 hektar, utgjorde stomlägenhetens totala åkerareal ända fram till slutet av 1800-talet. Ängar fanns längs åstränderna och mot Esbovikens mynning samt kring den stora sumpmarken som bredde ut sig nordväst om kungsgården.
Där Esboån passerade Esbogård bildar den två forsar, en högre upp och en nedströms där ån delar sig i två grenar. Av gammalt låg byns mjölkvarnar på rad efter varandra vid den östra fåran och nedanför dem anlades en sågkvarn.
Där herrgården förlades på 1550-talet hade man fri utsikt över ådalen längs Esboån och över Esboåkern mot gårdens tegelbruk och den höjd som avgränsar åkerjorden söderut medan utsikten mot nordväst utgjordes av en sumpmark. Gården vände ansiktet söderut, och ryggen mot norr.
Gården och dess byggnader
Esbogård drevs av kronofogdar 1556 – 1625, förutom den korta perioden 1607–1614 då gården var förlänad till krigsöverstar och 1619–1621 då den var arrenderad till fältmarskalken, greve Jakob De la Gardie.
Utan karaktärshus torde Esbogård på 1500-talet ha sett ut ungefär som en större bondby. Byggnadsbeståndet bestod till en början till största delen av byggnader som hade flyttats från Espoby och Mankby till den nya kungsgårdens gårdscentrum. De nya byggnader som uppfördes var försedda med glasfönster och eldstäder med spjäll. På 1580-talet förnyades bland annat såg- och mjölkvarnarna. Också ett fånghus uppfördes år 1590. Den första egentliga huvudbyggnaden uppfördes av fogden Olof Ångerman 1590. För denna upptogs en skild skatt i hela Nylands län.
Fältmarskalken, greve Gustaf Horn (1592–1657) mottog Esbogård som lönegård 1625, och köpte den till skattefrälse 1641 varefter gården ägdes av honom och hans ättlingar ända till år 1751. Den första större huvudbyggnaden uppfördes 1644–1645. Envåningsbyggnaden var inte avsedd som ett egentligt residens, utan troligen främst avsedd att hysa resande. Gårdsdriften sköttes av en förvaltare.
Barockslottet
Riksrådet, greve Fabian Wrede (1641–1712) som genom sitt giftermål med Gustaf Horns dotterdotter Brita Cruus kommit i besittning av Esbogård lät 1681 uppföra ett jaktslott i barockstil av timmer som saknar motstycke i Finland.
Den bästa motsvarigheten till barockslottet på Esbogård finns i Sverige. Den stora byggningen på Esbogård företer likheter med fältmarskalken, greve Carl Gustaf Wrangels jaktslott Gripenberg från 1660-talet. Gripenberg har samma antal fönsteraxlar på huvudfasaden, samma rumsantal på bottenplanet, fyra hörntorn krönta med kupoler, men fyra välvda källarrum i stället för tre som på Esbogård.
Esbogårds ”jaktslott” stod troligen där planen framför den nuvarande huvudbyggnaden finns. Vid denna tid fanns ännu ingen kvarndamm vid gården, så entrén till huvudingången kunde ske från sydväst som Ehrensvärds 1747 utförda tuschlavering låter antyda. Uppfarten till gården på kartan från 1779 är däremot från sydost som en rak fortsättning på Stora Strandvägen. Den monumentala komposition, där resande redan på backkrönet söderifrån kunde se det mäktiga slottet resa sig på sin kulle ovanför landsvägen gick om intet då gården vandaliserades av tygellöst krigsfolk under Stora ofreden 1713–1721. Vid den första synen efter freden i Nystad 1721 konstaterades Esbogård mer eller mindre obrukbar, skogen skövlad och åker och äng skoggången
och bevuxen med sly och byggnaderna demolerade. Mot slutet av 1720-talet hade Esbogård någorlunda repat sig, men den drygt 40 år gamla huvudbyggnaden fick fortsätta förfalla. Drygt tio år senare led gården av förödelsen under lilla ofreden 1742–1743.
Esbogårds ägare överståthållaren, greve Axel Wrede Sparre råkade emellertid på ekonomiskt obestånd. För att betala skulderna såldes egendomarna i Finland och Baltikum, däribland Esbogård 1751 till bröderna Vilhelm och Mikael Hising. Vilhelm Hisings dotter gifte sig med landshövdingen, friherre Anders Henrik Ramsay (1707–1782) som löste ut hustruns syskon och förvärvade gården 1756.
Baron Ramsay griper in
Anders Henrik Ramsay ägnade sig åt sina ägor med stor energi, grundade torp och hemman och genomförde ett storskifte på gården. Efter denna reglering, huvudsakligen genomförd år 1776, flyttades ladugården väster om stora landsvägen och tre stora rior uppfördes mitt emot på östra sidan. Gården fick också en ny huvudbyggnad kring år 1776, då det gamla barockslottet revs.
För sina förnyelsearbeten behövde Ramsay kredit av Riksgäldsbanken, vilket krävde en värdering av egendomen. Förrättningsmännens rapport, daterad den 9 augusti 1776, refererades i Hushållnings Journalen 1777. Tack vare detta referat av rapporten har vi en rätt god bild av gårdens bebyggelse.
Då Anders Henrik Ramsays dotter Sophie Louise Ramsay (1754–1816) och svärson, tillika brorson, landshövdingen Otto Wilhelm Ramsay (1743–1806) fick gården i förskottsarv 1778, inleddes planeringen av ett nytt ståndsmässigt gårdscentrum. I planen ingick en cour d’honneur med ett karaktärshus i två våningar flankerat av två flygelbyggnader. Flygelbyggnaderna uppfördes 1797 och 1801 i vinkel med huvudbyggnaden från 1776 och den ”mycket gamla byggnaden” som revs. Sannolikt fyllde man då ut husgrunderna för att få en jämn gårdsplan mellan flygelbyggnaderna.
Området mellan flyglarna undersöktes med markradar 2008 och gav ett tydligt eko, vilket tyder på stenstrukturer under markytan. Om dessa utgörs av stenfot och källare från barockslottet kan utrönas endast genom arkeologiska undersökningar.
Otto Wilhelm Ramsay avled 1806. Hans änka Sophie Louise Ramsay var en manhaftig kvinna som drev gården med fermitet. Finska kriget 1808–09 hade dock åsamkat gården ansenliga skador, som krävde lån för att reparera. Kejsar Alexander erbjöd henne i augusti 1812 ersättning för de förluster hon åsamkats under kriget, blott hon ville svära tro- och huldhet till honom. Hon bad dock att slippa detta, eftersom inga pengar kunde återge henne de två sönerna som stupat i kriget. Hennes önskan bifölls. Stoltheten har dock sitt pris. Någon huvudbyggnad kunde inte nu byggas, inte heller kunde gården göras till fideikommiss som planerat, eftersom den var säkerhet för lån. Den västra flygelbyggnaden fick hädanefter tjäna som huvudbyggnad.
Sågen
Den handlingskraftige Anders Henrik Ramsay (1707–1782) förändrade gårdens utformning och verksamhet radikalt. Sågvirke behövdes både på gården och till avsalu som en följd av den livliga byggnadsverksamheten och skeppsbyggandet på Sveaborg och i Helsingfors under andra hälften av 1700-talet. Augustin Ehrensvärd, kommendant på Sveaborg, uppmuntrade alla gårdsägare som hade möjlighet därtill att grunda sågar och tegelbruk.
Efter all skogsskövling som utförts av den ryska soldatesken under stora (1713–21) och lilla (1742–43) ofreden då Finland var ockuperat fanns ingen timmerskog kvar i närheten av gården. Anders Henrik Ramsay fick det till säteriet bundna privilegiet för Esbogårds såg flyttat från gårdsforsen till Qvarnträsket i Noux. Där hade han tillhandlat sig alla byns stomhemman och grundat fem nya frälsehemman för att få tillgång dels till dagsverkare på herrgården, dels till timmerskogen i området.
En stor såg kräver jämn tillgång till vattenkraft. Ramsay lät därför även utföra omfattande forsröjning och bergssprängning i Noux. Sågverket producerade sågvirke i form av alla sorters bräder, skeppsplankor, sparrar och läkter. Tillsammans med en ökad efterfrågan på sågvaror i Stockholm, Holland och England, bidrog den nya sågtekniken till ett uppsving för sågindustrin i Finland på 1720- och 1730-talen. Av de sågar som grundades i Nylands och Tavastehus län 1721–1772 var bara nio lika stora eller större än Esbogårds såg.
Kvarnen
En ny hjulkvarn i sten byggdes 1775–1777. I samband med kvarnbygget leddes också vatten från Esboån till en damm som grävdes ut så att forsens fulla fallhöjd kunde utnyttjas. Samtidigt ersattes träbroarna med två välvda stenbroar, som nu är de äldsta i bruk varande i Finland. Kvarnen byggdes av sprängsten i två våningar, med en vindsvåning under mansardtak. Vägen och broarna höjdes i motsvarande grad, så att ingången från landsvägens sida var i höjd med kvarnens andra våning. Råg- och kornmjöl från Esbogårds kvarn levererades bland annat till garnisonen på Sveaborg.
Tegelbruket
Sedan gammalt hade tegel slagits vid Esbogård, under 1600-talet till och med i så stor mängd att det kunde användas för Gustaf Horns byggnadsverksamhet i Häringe och Estland (Malla). Byggnadsverksamheten i slutet av 1700-talet var av den omfattningen att ett större tegelbruk, som syns på ägokartan från 1832, anlades. Förmodligen slutade verksamheten vid tegelbruket under första hälften av 1800-talet. Tegelbrukets område har bebyggts med bostadshus på 2000-talet.
Parken
Till ståndsmässigt bebyggda herrgårdar hör trädgårdar och parker. I slutet av 1700-talet hade svenska herrgårdar så gott som uteslutande nyttoträdgårdar, så också i Esbo. En ny sorts parkstil var emellertid på kommande. Så kallade engelska parker – fritt planerade landskapsparken där parkgångarna följer den naturliga topografin – spred sig till Norden i slutet av 1700-talet. Landskapsparker i anlades överallt där det var möjligt, ofta i anslutning till nyttoträdgårdarna.De nya strömningarna påverkade också förnyelsen av Esbogårds parkanläggning. Resultatet av planerna för Esbogård framgår ur en Situations Charta öfver Esbo Gård från åren kring sekelskiftet 1800, vilken bevarats i gårdsarkivet. Parken är en regelrätt formträdgård i fransk stil, kompletterad med en liten landskapspark på kullen öster om huvudbyggnaden. med sina slingrande gångar har den inkorporerats i parkplanen som ett relativt tidigt exempel på en engelsk park i Finland.
Gården övergick i en ny familjs händer år 1823, då den skuldtyngde Adolf Henrik Ramsay sålde den till sin svåger kofferdiskepparen Anders Gustaf Myrberg (1793–1871).
En karta över gårdens ägor från 1832 uppvisar en trädgård som i stora drag följer den tidigare planen, något förstorad. Den engelska trädgården framträder uppe på kullen öster om gårdsplanen med en rund byggnad som får tolkas som en paviljong. Allén är också utritad på den topografiska kartan från 1871.
Formträdgården utnyttjades för odling av nyttoväxter, bland annat jordgubbar. Det var här som pionjären inom pomologin (frukt och bärodling) i Finland Alexandra Smirnoff (1838–1913) företog sitt experiment med att odla 50 olika sorters jordgubbar under en femårsperiod ca 1876–1881. Plantorna införskaffades från Stockholm och Petersburg.
Åter en Ramsay – mellankrigstiden
Efter ett interregnum med flera ägare 1904–1909 ombildades Esbogård till ett aktiebolag, vars aktiestock 1914 i sin helhet köptes av verkliga statsrådet, senator August Ramsay (1859–1943). Han utvecklade en omfattande byggnadsverksamhet på Esbogård: karaktärshuset ombyggdes, kvarnen moderniserades och blev elektricitetsverk för gården, en ny såg uppfördes, en helt ny ladugård byggdes på det som nu kallas Ladugårdsbacken, ett nytt mejeri och en ny smedja uppfördes, stallet utvidgades och bostäder för gårdens arbetare uppfördes enligt ritningar av arkitektbyrån W. G. Palmqvist. Allt detta gjorde att byggnadsbeståndet fick en helt ny prägel.
August Ramsay lyckades torka ut kärren genom sprängning av Stallforsen och Kvarnforsen vid gården. Den forna sumpmarken förvandlades till böljande sädesfält och gårdens åkerareal tiofaldigades i ett slag. Nu var också området norr om gårdscentrum inlemmat i Esbogårds kulturlandskap.
Under 1900-talet gjorde sig statens infrastrukturprojekt allt mera påminda. Redan under de första åren exproprierades mark av gården för uppförande av kustbanan, som blev färdig år 1903. Ett stickspår byggdes från hållplatsen vid Mankby rakt över gårdens åkrar till ett sandtag i Hjärtbacka. Vägbanken gick som ett lysande sår i landskapet. Numera utgör banken en väg kallad Sandbanan. Den och sandtaget har nu blivit en del av kulturlandskapet vid Esbogård. Tvärs över gårdens åkerslätt drogs 1929–1930 en högspänningsledning. Med tiden har elledningen byggts ut och blivit ett dominerande inslag i denna del av Esbogårds gamla åkerlandskap.
I samband med befästningsarbeten kring Helsingfors 1914–1917 utfördes omfattande hyggen, de så kallade rysshyggena, och nya vägar byggdes. För att förhindra ett vägbygge genom Esbogårds gårdscentrum planterade Ramsay 1914 en ekskog på den gamla kålgården vid sammanflödet av Gumböle och Esbo åar. Planerade och planterade parker lämnade man nämligen i fred.
Herrgårdsparken utvecklades även under August Ramsays tid. År 1921 fick Paul Olsson i uppdrag att göra upp en ny plan för parken. Formträdgården fick rent monumentala drag. Olsson utgick från den existerande strukturen och behöll den gamla längdaxeln från gården mot ”Världens ände”, som familjen kallade klippan som stupar brant ner mot åkerfälten. Här inrättades en utsiktsplats över de vidsträckta ägorna. Nya parkgångar byggdes kring ett solur som utgjorde centralmotiv. Den gamla landskapsparken på kullen bibehölls så gott som oförändrad. Högst uppe på kullen inrättades en damm som vattenreservoar. Parken underhölls enligt Olssons plan med små ändringar ända fram till 1950-talet.
Efterkrigstiden
I slutet av 1940-talet började man planera en omfartsväg runt Helsingfors. Planen fastställdes 1959 och vägen, som kallas Ring III, byggdes färdig vid Esbogård 1967. Detta var ett avgörande ingrepp i kulturlandskapet. Nu byggdes den väg som August Ramsay hade fruktat, och detta innebar att en fem meter hög vägbank avskilde gårdscentrum från de åkrar som sedan urminnes tider varit centrum för gårdens åkerbruk. Än så länge är vägen tvåfilig, men en breddning till fyrfilig motorväg är planerad.
Huvudstadsregionens befolkningstillväxt ledde till att de existerande avstjälpningsplatserna blev för små. Lösningen blev Kärringmossens avfallshanteringsplats, numera ekoindustricentral. Gårdsbolaget sålde det stora kärret på ca 200 hektar år 1988, och finansierade renoveringen av karaktärshuset med intäkterna från försäljningen.
År 2002 ingick ett byggnadsföretag avtal med Esbogård om en planering och utbyggnad av stora delar av gårdens marker. Det visade sig att planerna var överambitiösa och byggnadsföretaget drog sig sedermera ur projektet. Staden har emellertid fullgjort planeringen av några stadsplaneområden närmast ringvägen. Den första stadsplanen på herrgårdens forna hemåkrar, kallad Hansahamnen, stadfästes 2005 och området bebyggdes kort därefter.
I samband med de första skisserna på nya stadsplaner gjordes också en fornlämningskartering på Esbogårds marker år 2004. I samband med denna identifierades den plats där Mankby fanns ända till år 1556. En bytomt som stått orörd i 450 år är en sällsynthet, och Mankby anses vara en av de bäst bevarade medeltida bytomterna i Finland. I samband med stadsplaneringen beslöts, att en arkeologisk park skall grundas på bytomten. Parkplanen är avsedd att tillåta fortsatta arkeologiska undersökningar i framtiden. Den arkeologiska parken Gamla Mankby tillför ett nytt element i kulturmiljön, som i samarbete med aktören på Finns har potential att utvecklas till en betydande turistattraktion i framtiden.
Esbogård idag
Esbogård omfattar byggnader från tre sekel: 1700-, 1800- och 1900-talen. De tidigare århundradens bebyggelse döljer sig under jorden. En gammal magasinsbyggnad som möjligen kan ha varit från 1600-talet revs 1919. Kvarnen liksom Stora Strandvägens välvda stenbroar står kvar från 1700-talet. Av bostadshusen från den tiden återstår gårdens huvudbyggnad och Krogen. Möjligen är också någon av de gamla torpens byggnader från denna tid. Få byggnader från 1800-talet finns kvar, främst flygelbyggnaden från 1801 och det gamla stallet från 1826. Huvudbyggnaden för Mellersta Nylands Folkhögskola på Finns är från 1891. Det tidiga 1900-talet bidrar med något tiotal byggnader, ett resultat av August Ramsays byggnation i början av seklet, samt Träskby folkskola och flera av byggnaderna som hör till Finns folkhögskola.
Esbogårds huvudbyggnad genomgick en större renovering i början av 1990-talet, och används numera som uthyrd festlokal och inte längre som bostad. Kavaljersflygeln renoverades på 2010-talet och används som bostad.
Idag är Esbogård en kulturmiljö av riksomfattande betydelse. Kulturlandskapets gränser sammanfaller inte helt med gårdens marker: de inkluderar bland annat den medeltida byn Träskby, som ligger vid samma stora åkerfält, och exkluderar en del skogsmarker som tillhör herrgården. Gårdscentrum och Ladugårdsbacken är skyddade områden och praktiskt taget alla äldre byggnader har skyddsbeteckningar i detaljplanen. Utanför de skyddade områdena planeras tätare bebyggelse. Herrgården har emellertid för avsikt att fortsätta odla sina åkrar så länge det är möjligt.
Kulturlandskapets huvudsakliga element är oförändrade: än stryker den medeltida huvudleden mellan Åbo och Viborg förbi gårdens karaktärshus, där det reser sig på sin kulle ovanför den två och ett halvt sekel gamla kvarnen och stenbron, omgiven av herrgårdens vida åkerfält.
Denna presentationsartikel baserar sig på Gestrin, Tryggve 2023: Kulturlandskapet och kulturmiljön kring Esbogård. Esbogård – Herrgården vid Kungsvägen. Granqvist, Juha-Matti och Holm, Sophie (red.). s. 166–192. För litteraturförteckningen och noter se förenämnda artikel.
Bilder:
Featured Image: Esbo Gård
KAMU Espoon kaupunginmuseo, Esbo Hembygdsförening, 1965 – 1965, Backman, Jan
lisenssi: https://creativecommons.org/licenses/by-nc-sa/4.0/deed.fi
Esbo Gård miljön
KAMU Espoon kaupunginmuseo, Esbo Hembygdsförening, 1968 – 1968, Backman, Jan
Stenbru
KAMU Espoon kaupunginmuseo, Esbo Hembygdsförening, 1967 – 1967, Backman, Jan
https://creativecommons.org/licenses/by-nc-sa/4.0/deed.fi
